Frågor

till Anna Johansson

Anna Johansson, tidigare föreståndare på centret, var med från starten och har tillsammans med sina medarbetare utvecklat Piña Palmera från ett barnhem för föräldralösa barn och funktionshindrade barn till ett rehabilitering – och utbildningscenter för hela området. Idag har Anna dragit sig tillbaka men bor fortfarande i Mexiko och besöker regelbundet Piña Palmera

Varför du engagerade du dig för funktionshindrade. Vad har du för relation till det?
Jag intresserar mig för de flesta människor, med eller utan synliga funktionsnedsättningar. På Piña Palmera arbetar vi med alla slags funktionsnedsättningar; fysiska, psykiska och vi gör vårt bästa för att ta hand om de emotionella.
Jag har arbetat med funktionsnedsatta barn och ungdomar som assistent sedan jag var 15 år. I början på lov och helger och innan jag for från Sverige var jag anställd på socialkontoret i Sollentuna.

Jag tror att allt är ett. Följaktligen är det lika viktigt att ta hand om andra som att ta hand om sig själv. Piña Palmera har varit och är en otrolig erfarenhet och jag lär mig mycket. Bland annat att det är mycket svårare att ”hjälpa” än vad jag trodde. Ibland är den bästa hjälpen att inte ge hjälp. Det bästa man kan göra för andra är att stödja dem i att tro på sig själva och hjälpa dem att bli oberoende.

Var du på det klara med vad du ville göra i Mexiko när du begav dig dit, eller var detta något som växte fram senare?
Man kan säga att jag var på det klara med vad jag inte ville göra i livet. Sedan kändes det som om jag blev ”vägledd” till Panchito (Frank Douglas) och Mexiko. Egentligen var jag på väg till Brasilien. Trodde jag.
Än idag förlitar jag mig på min inre röst och vägledning. Det är inte jag som har ”skapat” Piña Palmera. För det mesta är jag varit ett redskap (för Gud/Gudinnan/all there is eller för mitt ”högre jag”), och jag har gjort mitt bästa för att inte stå ”i vägen”. Piña Palmera består av ett stort ”team” idag och snart behövs jag inte här längre.

I Sverige känns det nästan självklart att alla har lika mycket värde. Hur ser man på det i Mexiko?
Rasismen är mycket stark här. I Mexiko är det vita män som har makten och som är mest ”värda”. Kvinnor värde beror männen omkring dem (Och deras förmåga att få barn. Sterila kvinnor har det inte lätt) och sedan värderas man beroende på sin hudfärg. Svarta människor är längst ner på listan. Indianer anses lite dumma och barnsliga i sitt tänkande. Följaktligen så värderas en vit funktionsnedsatt man högre än en funktionsnedsatt indiankvinna.
Jag har en mycket god vän, en mexikansk kvinna som hade reumatisk feber som liten. Som följd fick hon ett hjärtfel som har orsakat två strokes. Idag är hon paralyserad i vänster sida. Hon är annorlunda än övriga mexikanska kvinnor som jag känner. När vi diskuterade det här upptäckte vi att att hennes fysiska handikapp har befriat henne från den mexikanska kvinnorollen, som på många sätt var ett mycket värre handikapp.

Hur tog du dig igenom den kulturchock det måste ha inneburit för dig?
”Kulturchock” handlar mycket om att ens ”belief system” hotas. När du bor i Sverige och umgås med svenskar så tar ni för givet en massa saker. Saker som ni tror är ”sant”. Men egentligen är det bara som ni tror. I Mexiko finns flera olika ”belief systems” eller trossystem som skiljer sig från Sveriges. T.ex tror man i allmänhet i Sverige att man slutar existera när man dör, medan man i Mexiko på många ställen tror att våra släktingars andar finns runt omkring oss.

Andra sådana exempel är till exempel att i Sverige anser man att främmande människor inte ska röra ens bebis, medan det i Mexiko anses som märkligt att titta kärleksfullt på ett barn utan att röra vid det. Och att prata sanning, som i Sverige ses som respektabelt, anses i Mexiko som bevis på att man är lite rubbad och blåögd. Dessutom kan det vara rent ut ohövligt.

Verkligheten är bara vad vi tror att den är. Om man byter kultur så är det lättare att upptäcka. Innan man är medveten om att det man tror är ”riktigt” och ”sant” bara är något man tror så känner man sig mycket hotad när ens trossystem ifrågasätts eller inte längre fungerar. Det är det som kallas för kulturkrock och den kommer vanligtvis sex månader till ett år efter det att man vistats i en annan kultur.
Jag var rätt så ung när jag lämnade Sverige och jag bodde i andra länder när jag var liten. Ändå har det tagit många år för mig att inse hur lite jag vet och hur lite jag känner till kulturen här.

Frank Douglas sa en gång till mig att ”man kan ta en flicka ur Sverige men inte Sverige ur en flicka”. Många saker här har jag tagit till mig och anpassat mig till, andra accepterar jag inte. Jag försöker fortfarande att prata sanning t.ex., och jag kan inte sitta på rätt sätt (med knäna ihop). Men jag botar barn mot onda ögat och går till en indian i bergen för att göra rent min aura och be om råd.

Hur fick du deras respekt så till den grad att du kunde organisera och genomföra ditt projekt?
Piña Palmera är inte ”mitt projekt”. Att vara en vit europé gör att man accepteras i visa kretsar (Se ovan). Samtidigt finns det mycket misstänksamhet mot utlänningar i Mexiko, vilket inte är så konstigt om man läser deras historia. Så är man ljus och blåögd får man gå försiktigt fram, med mycket respekt och förståelse. Vita och blåögda människor har förtryckt befolkningen här i över 500 år.

Hur får man människors respekt?
Kanske genom att respektera sig själv och att respektera andra omkring en.

Och hur fungerar det nu?
Piña Palmera har 34 anställda uppdelade på 12 olika områden. Varje område har en samordnare. En gång i veckan har vi stormöte med all personal och volontärer där vi diskuterar saker som angår oss alla och informerar om aktiviteter och beslut tagna på andra möten.
Varje torsdag har samordnarna möte där de diskuterar problem som uppstått och samordnar aktiviteter dem emellan. Palmeras interna problem diskuteras där. En gång i månaden ungefär har vi styrelsemöte. Där diskuterar vi lagliga problem, personalfrågor, nyanställningar, löner, m.m. Vissa områden har interna möten en gång i veckan också. Mycket möten alltså, men mer demokratiska beslut och medbestämmande. Delat ansvar.